Operation
Förlossningen var det häftigaste jag har varit med om, och efteråt kände jag mig som en superkvinna! :) Jag grät floder av lycka när han låg på bröstet och snuttade :)
Sen blev det lite jobbigare.. Moderkakan ville inte lossna, så jag fick is på magen, akupunktur och en läkare var in och försökte få den att lossna. Men det gick inte, så jag rullades iväg på operation.. De toppade epiduralen så jag skulle slippa sövas, men när de skulle börja så skrek jag för det gjorde så ont, då fick jag en spruta med något som "du kan bli lite varm i kroppen av och kanske lite yr", sen kommer jag inte ihåg nåt mer förän det var klart, jag hade somnat som en stock av det där. Operationen hade varit komplicerad, moderkakan hade suttit fast väldigt hårt, och när de väl fick loss den så ville inte livmodern dra ihop sig så jag fick massa dropp som skulle hjälpa den på traven. Men det tog tid.. I efterhand fick jag veta att om den inte hade börjat dra ihop sig så hade de varit tvungna att ta bort den. Men tack och lov så gick det bra!
Moderkakan hade varit vitprickig och de hade sett på den att den höll på att lägga ner. Så det var en jäkla tur att lillen kom när han kom. Han hade haft det lite kämpigt i magen tiden före förlossningen eftersom moderkakan inte gav honom tillräckligt med näring, så det var därför han vägde så lite som han gjorde när han föddes.
♥
Sen blev det lite jobbigare.. Moderkakan ville inte lossna, så jag fick is på magen, akupunktur och en läkare var in och försökte få den att lossna. Men det gick inte, så jag rullades iväg på operation.. De toppade epiduralen så jag skulle slippa sövas, men när de skulle börja så skrek jag för det gjorde så ont, då fick jag en spruta med något som "du kan bli lite varm i kroppen av och kanske lite yr", sen kommer jag inte ihåg nåt mer förän det var klart, jag hade somnat som en stock av det där. Operationen hade varit komplicerad, moderkakan hade suttit fast väldigt hårt, och när de väl fick loss den så ville inte livmodern dra ihop sig så jag fick massa dropp som skulle hjälpa den på traven. Men det tog tid.. I efterhand fick jag veta att om den inte hade börjat dra ihop sig så hade de varit tvungna att ta bort den. Men tack och lov så gick det bra!
Moderkakan hade varit vitprickig och de hade sett på den att den höll på att lägga ner. Så det var en jäkla tur att lillen kom när han kom. Han hade haft det lite kämpigt i magen tiden före förlossningen eftersom moderkakan inte gav honom tillräckligt med näring, så det var därför han vägde så lite som han gjorde när han föddes.
♥
Förlossningsberättelse :)
Nu har det varit väldigt tyst här ett bra tag, men jag har varken haft lust eller ork till att blogga, umgås ju med min lilla familj och det finns inget bättre än det! :) Men nu sover båda mina killar så tänkte passa på att slänga ihop en liten förlossningsberättelse :)
Det hela började torsdagen den 2 juni, blev en tur fram och tillbaka till Arlanda med tjejerna och sen blev det storstädning här hemma. Jag tyckte att foglossningen var värre än nånsin men jag ville ha det rent och fint eftersom man inte visste när det kunde sätta igång. Såhär i efterhand så verkar det nästan som om jag visste vad som var pågång :)
Älsklingen somnade på kvällen men jag kunde inte sova pga fogarna som spökade rejält, så jag satte mig i soffan och kikade på tv. Klockan var 02.10 när jag började känna av ett tryck neråt svanken, men jag tänkte inte mer på det, det avtog efter ca 30 sekunder. Men 5 minuter senare så återkom det där trycket och jag tänkte tanken att det kanske var något pågång. Men jag tänkte även att "det är ju 8 dagar kvar så det är nog bara lite sammandragningar som vanligt.." Försökte sova en stund med vetekudden på ryggen, men det gick inte för 5 minuter senare var det dags igen. Då knäppte jag igång datorn och började klocka trycket jag kände. 5 minuter emellan och trycket höll i sig ca 50-90 sekunder. "Det är dags!"
Jag tassade in till sovrummet och flåsade bra nog då jag fick en värk precis när jag skulle väcka älsklingen. Jag sa lite försiktigt, "älskling, jag tror jag har värkar..." Och jag har nog aldrig sett honom vakna så fort och hoppa upp ur sängen som han gjorde :) Vi fortsatte att klocka värkarna medans hjärtat packade det sista i BB-väskan. Vi ringde till förlossningen och pratade med dem som sa att jag skulle försöka äta något, ta en alvedon och vila så gott det gick. Pyttsan! De sa även att vi var välkommna när vi ville och att vi skulle ringa när vi åkte från stan :)
Värkarna blev mer och mer intensiva och hjärtat tyckte att vi skulle åka in, men envis som en gammal get så vägrade jag, "det kommer säkert ta minst ett dygn till.." När klockan närmade sig 6 på morgonkvisten så kom värkarna var tredje minut och höll i sig i ca 90 sekunder. Så då gick jag med på att åka.
Först åkte vi förbi pappsen och hämtade bilbarnstolen som vi hade i hans garage och då stod pappa i fönstret och vinkade åt oss, så jag ringde och talade om att det var dags, vilket han redan hade kunnat lista ut :)
Bilfärden ner till Gävle var inte rolig på en fläck! Värkarna blev mer och mer intensiva, jag kunde inte sitta då det tröck på som bara faan så jag låg typ på sidan där i framsätet, väldigt bekvämt! ;)
Väl framme på förlossningen så kom en barnmorska vid namn Ulrica och tog emot oss och visade in oss till rummet. Hon undersökte mig och jag var bara öppen 3 cm, SUCK! Hon sa att man brukar öppna sig cirka en centimeter i timmen så hon sa att det kunde ta 7-8 timmar till. Då bad jag om epidural, för 8 timmar till utan sömn och med den smärtan hade jag inte orkat med.
De satte på en massa grejer runt magen som mäter hjärtljuden på bebisen. Men de gick inte så bra, och hjärtljuden lät så svaga så de gick sätta en liten skalpelektrod på bebisens huvud istället. I samband med detta tog de hål på hinnorna såklart. Kl var då 07.52. De ville att jag skulle dricka nyponsoppa och näringsdryck, men det hann knappt ner i magen innan det kom upp igen..
Kl 8.44 fick de fylla på med fostervatten (!) då det nästan inte var något vatten kvar, så fick 1000 ml. Kl 9.25 kommer äntligen narkosläkaren och ger mig epiduralen, då var jag öppen 5 cm. Efter att jag fått epiduralen var jag i min egna lilla värld och det kändes som om jag svävade på moln. Kände fortfarande av trycket neråt, men det gjorde inte ont. Jag sov till och med en liten stund, vilket var välbehövligt.
Klockan 10.25 kände jag av världens jäkla tryck och sa att jag behövde gå på toaletten. Det fick jag göra, men de var tvungen att undersöka mig först. Och då var jag huxflux öppen 10 cm, jag var inte nödig utan det var dags att krysta! :) Krystvärkarna var inte att leka med, de som säger att det inte gör ont att föda barn vet inte vad den snackar om! Några krystningar senare var han hos oss, en liten kille på 2320 gram och 48 cm lång! ♥
Världens lyckligaste föräldrar med den finaste lilla killen som finns!
♥
Det hela började torsdagen den 2 juni, blev en tur fram och tillbaka till Arlanda med tjejerna och sen blev det storstädning här hemma. Jag tyckte att foglossningen var värre än nånsin men jag ville ha det rent och fint eftersom man inte visste när det kunde sätta igång. Såhär i efterhand så verkar det nästan som om jag visste vad som var pågång :)
Älsklingen somnade på kvällen men jag kunde inte sova pga fogarna som spökade rejält, så jag satte mig i soffan och kikade på tv. Klockan var 02.10 när jag började känna av ett tryck neråt svanken, men jag tänkte inte mer på det, det avtog efter ca 30 sekunder. Men 5 minuter senare så återkom det där trycket och jag tänkte tanken att det kanske var något pågång. Men jag tänkte även att "det är ju 8 dagar kvar så det är nog bara lite sammandragningar som vanligt.." Försökte sova en stund med vetekudden på ryggen, men det gick inte för 5 minuter senare var det dags igen. Då knäppte jag igång datorn och började klocka trycket jag kände. 5 minuter emellan och trycket höll i sig ca 50-90 sekunder. "Det är dags!"
Jag tassade in till sovrummet och flåsade bra nog då jag fick en värk precis när jag skulle väcka älsklingen. Jag sa lite försiktigt, "älskling, jag tror jag har värkar..." Och jag har nog aldrig sett honom vakna så fort och hoppa upp ur sängen som han gjorde :) Vi fortsatte att klocka värkarna medans hjärtat packade det sista i BB-väskan. Vi ringde till förlossningen och pratade med dem som sa att jag skulle försöka äta något, ta en alvedon och vila så gott det gick. Pyttsan! De sa även att vi var välkommna när vi ville och att vi skulle ringa när vi åkte från stan :)
Värkarna blev mer och mer intensiva och hjärtat tyckte att vi skulle åka in, men envis som en gammal get så vägrade jag, "det kommer säkert ta minst ett dygn till.." När klockan närmade sig 6 på morgonkvisten så kom värkarna var tredje minut och höll i sig i ca 90 sekunder. Så då gick jag med på att åka.
Först åkte vi förbi pappsen och hämtade bilbarnstolen som vi hade i hans garage och då stod pappa i fönstret och vinkade åt oss, så jag ringde och talade om att det var dags, vilket han redan hade kunnat lista ut :)
Bilfärden ner till Gävle var inte rolig på en fläck! Värkarna blev mer och mer intensiva, jag kunde inte sitta då det tröck på som bara faan så jag låg typ på sidan där i framsätet, väldigt bekvämt! ;)
Väl framme på förlossningen så kom en barnmorska vid namn Ulrica och tog emot oss och visade in oss till rummet. Hon undersökte mig och jag var bara öppen 3 cm, SUCK! Hon sa att man brukar öppna sig cirka en centimeter i timmen så hon sa att det kunde ta 7-8 timmar till. Då bad jag om epidural, för 8 timmar till utan sömn och med den smärtan hade jag inte orkat med.
De satte på en massa grejer runt magen som mäter hjärtljuden på bebisen. Men de gick inte så bra, och hjärtljuden lät så svaga så de gick sätta en liten skalpelektrod på bebisens huvud istället. I samband med detta tog de hål på hinnorna såklart. Kl var då 07.52. De ville att jag skulle dricka nyponsoppa och näringsdryck, men det hann knappt ner i magen innan det kom upp igen..
Kl 8.44 fick de fylla på med fostervatten (!) då det nästan inte var något vatten kvar, så fick 1000 ml. Kl 9.25 kommer äntligen narkosläkaren och ger mig epiduralen, då var jag öppen 5 cm. Efter att jag fått epiduralen var jag i min egna lilla värld och det kändes som om jag svävade på moln. Kände fortfarande av trycket neråt, men det gjorde inte ont. Jag sov till och med en liten stund, vilket var välbehövligt.
Klockan 10.25 kände jag av världens jäkla tryck och sa att jag behövde gå på toaletten. Det fick jag göra, men de var tvungen att undersöka mig först. Och då var jag huxflux öppen 10 cm, jag var inte nödig utan det var dags att krysta! :) Krystvärkarna var inte att leka med, de som säger att det inte gör ont att föda barn vet inte vad den snackar om! Några krystningar senare var han hos oss, en liten kille på 2320 gram och 48 cm lång! ♥
Världens lyckligaste föräldrar med den finaste lilla killen som finns!
♥
