Jävla sjukdom!
Okej, visst, ungar är supersöta och blablabla... Men jag tror jag blir knäpp! Det är några ungar som leker i snön här utanför och de skriker så man tror att det håller på att slå ihjäl varandra, jag funderar seriöst på om jag ska ta den ena och slå den andra med! Aja, nog om det...
Tidigare idag var jag på soptippen med mamma och slängde massa skräp, sen åkte vi till mormor och sa hej och pratade en liten stund. När jag var där så passade jag på att gå ner i källaren och ta några verktyg från garaget. Men väl där nere så höll jag på att bryta ihop, jag har inte varit ner i det garaget själv sedan morfar gick bort, och det är snart tre år sedan! Jag såg morfars snickarbälte, och då kom tårarna. Jag saknar honom så jäkla mycket, och jag hatar ordet CANCER, det medför bara massa jävla sorg och smärta, något av de värsta som finns men det som nog är allra värst är nog att den jävla sjukdomen tar ifrån oss de som betyder mest!
Jag kommer ihåg när mamma berättade att morfar hade fått cancer, leukemi.. Det var i januari, Jag satt hemma i huset, var på bra humör och helt plötsligt vändes min värld upp och ner. Det var den värsta vintern/våren i mitt liv! Morfar blev inlagd i Gävle, mamma och pappa bestämde sig för att separera efter 20 + år tillsammans, och studenten stod för dörren.
I maj ringde de från sjukhuset i Gävle, de bad att få prata med mamma, jag förstod på engång vad som sas.. Morfar hade blivit sämre och skulle inte klara sig så länge till, återigen bröt jag ihop. Jag kunde inte sluta gråta, min älskade morfar skulle ju alltid finns här hos oss.. När vi gick och lade oss på kvällen hade vi fortfarande inte hört något. Pappa kom in och väckte oss på morgonen efter och berättade att morfar dog på natten. Jag kunde inte tro det, hade inte kvar några tårar.
Dagen efter i skolan var jag mig inte lik, jag var inte ledsen, men inte glad heller. Jag hade fortfarande inte kunnat gråta sen pappa gov oss beskedet. Men när Emelie kom och gav mig en kram, då brast det - allt inom mig brast.
Tidigare idag var jag på soptippen med mamma och slängde massa skräp, sen åkte vi till mormor och sa hej och pratade en liten stund. När jag var där så passade jag på att gå ner i källaren och ta några verktyg från garaget. Men väl där nere så höll jag på att bryta ihop, jag har inte varit ner i det garaget själv sedan morfar gick bort, och det är snart tre år sedan! Jag såg morfars snickarbälte, och då kom tårarna. Jag saknar honom så jäkla mycket, och jag hatar ordet CANCER, det medför bara massa jävla sorg och smärta, något av de värsta som finns men det som nog är allra värst är nog att den jävla sjukdomen tar ifrån oss de som betyder mest!
Jag kommer ihåg när mamma berättade att morfar hade fått cancer, leukemi.. Det var i januari, Jag satt hemma i huset, var på bra humör och helt plötsligt vändes min värld upp och ner. Det var den värsta vintern/våren i mitt liv! Morfar blev inlagd i Gävle, mamma och pappa bestämde sig för att separera efter 20 + år tillsammans, och studenten stod för dörren.
I maj ringde de från sjukhuset i Gävle, de bad att få prata med mamma, jag förstod på engång vad som sas.. Morfar hade blivit sämre och skulle inte klara sig så länge till, återigen bröt jag ihop. Jag kunde inte sluta gråta, min älskade morfar skulle ju alltid finns här hos oss.. När vi gick och lade oss på kvällen hade vi fortfarande inte hört något. Pappa kom in och väckte oss på morgonen efter och berättade att morfar dog på natten. Jag kunde inte tro det, hade inte kvar några tårar.
Dagen efter i skolan var jag mig inte lik, jag var inte ledsen, men inte glad heller. Jag hade fortfarande inte kunnat gråta sen pappa gov oss beskedet. Men när Emelie kom och gav mig en kram, då brast det - allt inom mig brast.
Kommentarer
Trackback
