sofialarssoon

Är det såhär när man är kär när man är liten, hur blir det då när man är kär när man är stor?

Ja, vem fan kan påstå att livet är enkelt, den personen skulle jag vilja ha ett allvarligt snack med...
Just nu, för mig iaf, så består livet av ett enda virrvarr av val hit och dit, känslor som inte går att tyda och humörsvängningar utan dess likte. Jag är med andra ord ingen rolig person att ha att göra med nuförtiden känner jag. Tur iaf att folk i min omgivning vet hur det ligger till och inte blir sur när jag fåt ett vansinnesutbrott eller en jävla gråtattack..

Det jag tycker är värst med hela det här är att mina närmaste blir oroliga och frågar varandra om hur jag egentligen mår. Värst är det när mamma eller pappa frågar. Då bryter jag ihop totalt, de är de sista jag vill ska vara oroliga.
För det är ju så, man vill ju inte oroa sina föräldrar i "onödan", även om det här kanske inte är ett onödigt fall...
Jag har ju trots allt varit riktigt deprimerad sedan i juni, JUNI, det är nästan tre månader. Men jag tror, nej, jag VET att innerst inne så har det pågått längre än så. Men man vill kanske inte inse det själv. Varför skulle man vilja inse att man är deprimerad och inte alls mår bra? In i det sista föröker man nog inse att man mår bra och är frisk, man försöker intala sig själv och sin kropp det. Men till slut säger det PANG ovh där ligger man, som en slagen hjälte och kan knappt röra sig på grund av detta. Det var precis det som hände mig.

Jag - Hej, jag heter Sofia och jag är deprimerad...

(Alla) - HEJ SOFIA!